Våra administrativa rutiner var nu efter ett års intrimning bättre än någonsin. Ekonomiutfall kan nu styras på kronan om enskilda aktivitetsansvariga är uppmärksamma. Den tidigare strama budgethanteringen har vi fortfarande nytta av. Kostnaderna för våra lokalkrävande arrangemang har stigit snabbare äm väntat, men vi klarar 2007.

Enligt tradition startade verksamhetsåret med julgransplundring. Vi hade ordnat påsar till alla, och vår speciella jultomte, Caj Lövkvist som musiker. Trots detta kom bara 31 utöver styrelsen. Caj gjorde sitt bästa med att få oss att dansa små grodorna och andra danslekar för att få den rätta stämningen, och visst, vi som var där hade trevligt, men varför kommer så få?

Nästa begivenhet var ett besök på "Spökslottet", ett köpmanshus/palats från 1700-talets början. Den förste ägaren var köpmannen Hans Petter Scheffler, men sitt namn fick det ca 100 år senare när brukspatron Jakob von Balthazar Knigge ägde det. Under en period lär en grav ha stått öppen i trädgården, undra på att det spökade. År 1925 fick Stockholms högskola byggnaden i donation. Numera används Spökslottet för konferenser och som museimiljö för Stockholms universitets konstsamlingar. Även ett antal pjäser av Orreforsglas ingår i samlingarna. Max-antalet för besöket 25 uppnåddes snart.

Kyrkor finns alltid med bland våra besöksobjekt. Den första detta år blev Sofia, högst upp på Vita berget. Den når 78 m över marken eller 124 m över havsytan och blir härigenom ett välkänt landmärke för sjöfarande. Invigningen utfördes 1906 av Oscar II och hans drottning fick låna sitt namn åt kyrkan. Redan 1948-1951 var det dags för en omfattande ombyggnad. Koret fick stora freskomålning utförd av professor Hilding Linnqvist, med de smidde sina svärd till plogbillar som central utgångspunkt. Det är lika imponerande att målningen måste utföras på murbruk som inte hunnit torka, det får gå undan! De 22 besökarna avslutade besöket med semlor på Lisas konditori på Skånegatan.

Sveriges Radio har alltid varit populärt som besöksmål, så också denna gång. De tar emot max 40 per gång, och eftersom vi snabbt blev mer än 60 anmälda, fick vi börja med att boka ett nytt besök, som skulle ske två veckor senare.

En stor del av tiden ägnades åt grammofonarkivet, vi hade många frågor bl a hur man klarar att plocka fram skivor så snabbt vid program av typen – "Ring så spelar vi" – det visade sig att man ordnar framförhållning genom kontakt med den uppringande innan de släpps ut i etern. Arkivet är ett av Europas största, och lånar ofta ut skivor, men ett arkivex finns alltid kvar.

Bland mycket annat besöktes radioteaterns studio, intressant att ta del av hur olika rekvisita används för att skapa naturtrogen miljö. Att prassel med pappersremsor låter som lövräfsning är inte så konstigt, det var mycket annat som visade på uppfinningsrikedom när det gällde att åstadkomma önskade ljudeffekter.

Reprisen två veckor senare gick efter i stort samma mönster, den här gången fick vi också veta vad de gamla husen på området tidigare använts till. Det gamla stallet var fortfarande matsal, men nu med människor i stället för hästar som ätande.

Besöket var mycket uppskattat, Sveriges Radio kommer vi ju alla dagligen i kontakt med som radio- eller TV-konsumenter.

Vår entusiasm inför första besöket förbyttes i avslagenhet andra gången, 6 uteblev!

Årsmötet var även i år förlagt till Tant Åkes krog och succén upprepades. 94 röstberättigade och med några medföljande blev vi en bit över 100 som intog den efterföljande buffén. God stämning både på mötet och efteråt, nu har mötesarrangemanget blivit en tradition, som vi ser fram mot.

Månadsträff, dörröppnande, servering och husbandet allt var bra men publiken/deltagarna var alltför få. Något måste göras men vad? Annars försvinner den här sortens aktivitet.

Ett besök vid Stockholms Fondbörs (OMX) hade länge stått på vår önskelista. Ska man tolka det så att Seniorerna har en samling börsklippare i sina led? Förmodligen var alla så pålästa att de inte väntade sig några insidertips och föredragningen var kemiskt fri från sådana inslag. Vi fick i stället veta hur företag får inträde på börsen, och även av vilka anledningar de kan stoppas. Allt var en uppvisning i hur datavärlden tar över ännu en bit av vår tillvaro. Byggnaden som inrymde börsen var spännande, det var monteringshallen för de Fordbilar som tidigare infördes till Sverige i stora trälådor. Bilarna monterades här och lådorna blev i många fall bidrag till enkla sommarstugor.

Mackmyra whiskydestilleri var huvudmålet för årets första resa. Resan har funnits beskriven hos de flesta researrangörer de senaste åren med pris på ca 575:- Vi bad vår vanliga resepart-ner KulTur om en offert men de visade måttligt intresse. Vi skrev då vårt program utan denna offert och angav priset till 500:-, resten skulle vi subventionera. Tre veckor före avresan fick vi offerten, som löd på 750:-, vår subventionering skulle landat på drygt 12500:- vilket styrelsen sade blankt nej till. Folke gick då in på Eniro för att ta reda på ingående delarnas pris, och fann att dessa låg på ca 500:-. Vi tackade nej till KulTur-offerten och beslöt att köra i egen regi. Med måttlig subventionering fick vi även med Svenska Järnvägsmuséet i Gävle i programmet.

Eftersom vi gärna ville få med alla anmälda, frågade vi bussbolaget om vi inte kunde få en buss som tog alla 52. Det gick bra, men de sade inte att lösningen var en dubbeldäckare, som dessutom saknade defroster på den övre utsiktsvåningen. Med regndis, dimma och fler och fler inslag av snö ju längre mot norr vi kom, kan var och en förstå att det behövdes både kara-meller och fönstertvättarskrapa för att hålla humöret uppe.

Första stoppet var hos Monika på "Syltkrukan" i Månkarbo, efter agr doktorsdisputation tyckte hon att syltkokeri och kaffeservering var trevligare än akademiska utredningar.

Lunchstoppet hos "Faster Ellen" bjöd på två överraskningar, de utlovade köttbullarna hade ersatts med fläskfilé, och 2 dm blötsnö var väl inget att ta fram snöskyffeln för. Vi tog oss in utan att bli alltför blöta om fötterna.

Mackmyra var ett fantastiskt ställe och projekt, vi fick hela historien om de sex civilingenjörer som fick idén till bränning och destillering en påskaftonskväll i Sälen, och dessutom stod fast vid den på morgonen efter. Inte mindre än 23 olika tillstånd behövdes för att köra igång, det viktigaste från Sprängämnesinspektionen. Inga mobiler eller digitalkameror tilläts i destilleriet, för sprängriskens skull! Provsmakning av varan erbjöds till ett pris av 20:-/cl, procent-satsen strax under 60 och friskt vatten för utspädning till angenäm styrka och smak.

Svenska Järnvägsmuseet hann vi med i ett snabbbesök, den trevliga guiden komprimerade info för en timme till halva tiden. Inte minst barnavdelningen inbjöd till ett återbesök med barnbarn. En av våra mer lyckade resor, men vi lärde att inte mer åka dubbeldäckare!

44 uppdelade på två grupper besökte Operan den 5 april och fick en inblick i att det går åt många fler hantverkare än artister för att skapa en föreställning. I besöket ingick också att vi fick bekanta oss med Guldfoajén och Kungliga foajén, vi fick också provsitta platserna i Kungliga logen. Slutligen såg vi logen där Gustaf III brukade sitta.

Den 27 april samlades 60 st till vår traditionella Vårfest. Gröna Matsalen var pyntad med färgglada band och vackra blommor som arrangerats av Solveig och Helena, lite assisterade av Margaretha.

Gästerna välkomnades med en drink innan det var dags att sätta sig till bords för att avnjuta menyn:

Rosé- och farinlagrad lax
Tvärnö- och chèvre-inbakad kycklingfilé
Chokladmousse med körsbär
Kaffe med kaka

Efter måltiden var det dags för dans till Arne Fernlöfs duo, som vanligt med dansvänlig musik. Vid 21-tiden i en musikpaus förrättade vi dragning i vårt lotteri, denna gång med vinflaskor som vinster. En lyckad tillställning!

Den 10 var en varm dag i maj, då samlades 35 medlemmar för att få lite information om Stadshusets historia och besöka en del av representationslokalerna.

Huset skulle vara en representationslokal för Stockholms stad. Det uppfördes 1911 – 1923. Arkitekt och projektledare var Ragnar Östberg. På byggnadsområdet fanns det verkstäder, som levererade inredning och annat, som behövdes för bygget, t ex möbler och textilier. Hantverksmästarna har uppmärksammats genom att deras porträtt hängts upp. Det var inte bara höjdare som skulle hedras.

Som alla stora projekt blev det mycket dyrare än beräknat. Man blev tvungen att skaffa sponsorer för att få det färdigt. Förutom de större sponsorerna, kunde stockholmare betala kopparplåtar till taket. Då fick de sitt namn inskrivet i "Kopparboken" som ligger i tornrummet.

Stadshusets byggnadsstil är till stora delar Nationalromantik, dvs anknyter till Sveriges historia. Det finns även inslag av Renässans och Gotik.

Vi började vår rundvandring i Blå hallen, som ursprungligen var tänkt att målas blå. När Östberg såg det murade resultatet med de 7 kg tunga munktegelstenarna, inspirerade av slottet Tre Kronor, så ville han inte måla över dem. Hallen är formad som en italiensk piazza med pelargångar, balkonger och fönster. Den skulle ursprungligen vara utan tak, men klimatet satte stopp för det.

Östberg tog sig tydligen mycket friheter vid utformningen. Han tyckte om att leka med stilar och perspektiv. Rummet intill stadsfullmäktiges Rådssal är lågt i tak. Sedan kommer man ut i Rådssalen, med 19 m takhöjd. Taket är format som ett valv och skulle påminna om hur vikingarnas långhus var byggda. Det blåa fältet i mitten skulle symbolisera rökutsläppet och genom det skulle nu stadsfullmäktiges beslut flyga upp och ut till medborgarna.

Genom prinsens galleri, där prins Eugen målat väggen som en spegelbild av utsikten genom den motstående väggens fönster, kom vi till Gyllene salen.

Einar Forseth, en då 28-årig norsk konstnär, har med hjälp av 100 hantverkare från Tyskland och Italien, illustrerat den svenska historien i en väggmosaik i guld med över 18 miljoner bitar. Han ville ha sju år på sig, men fick tre. Detta berodde på att den 23 juni 1923, på 400-årsdagen av Gustav Vasas intåg i Stockholm skulle invigningen äga rum. Åter en anknytning till historien i nationalromantisk anda.

Efter avslutad rundvandring var det inga större skaror av medlemmar som i stadgarnas anda ville ägna sig åt "trivsam samvaro" i lunchrestaurangen. Vi var 8 st.

Persisk Afton bevistade vi första gången den 30 nov 2005. Intresset var så stort att vi måste dubblera. Vi var inte ensamma om att intressera oss för orientmattor, auktionsfirman var fullbokad till den 15 maj. Men nu var det dags för vårt återbesök. Återigen var det samma fantastiska blandning av mat lotteri och allmän information om Iran mattknytning här och annorstädes i världen. Lotteriinslaget gavs något större plats, vi var ett 10-tal som drogs som vinnare av mattor och kinesiska porslinspjäser, allt för att skruva upp stämningen inför den följande demonstrationen, som mer liknade en auktion.

Kvällen blev sen, inte förrän framåt 2300 lämnade vi lokalerna, med vunna eller förvärvade mattor under armarna. Alla deltagare var överens om att besöket var mycket lyckat.

Månadsträffen den 18 maj hade som vanligt Wahlén och Segeblad som musikanter, de gjorde vad de kunde för att dansglädjen skulle infinna sig, och inte var det något fel på mazarinerna heller, det var medlemmarna som kom i alltför glesa skaror. 26 st plus 4 styrelseledamöter räcker inte för att skapa feststämning. Vår subventionering räknat per deltagare, blir alltför stor. Vi måste ta oss en allvarlig funderare på nästa årsmöte om formerna för våra månatliga träffar.

Picknick i Tanto. Vädret var som det brukar, ska det regna eller ska det hålla upp? Våra medlemmar är härdiga, deltagarantalet var i nivå med förra året.

Folke hade fått uppdraget att släpa dit 5-kampsprylarna, och även fixa priser, så om någon var koncentrerad på tävlingsmomentet så var det han. Mycket riktigt han vann igen, Margaretha försökte få honom "proffsförklarad" men övriga deltagare motsatte sig detta. Markis de Coubertin, som grundade de moderna olympiska spelen, deklarerade ju att: Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl. Det lever verkligen alla upp till.

Vinprovning på Ulvhälls Herrgård. Det här var vår första resa med Svenska Dagsresor som är störst i branschen för endagsresor.

Mackmyra och whiskyprovning blev ju en succé, nu annonserades vinprovning och åter blev resan fulltecknad. All glädje utan sprit är konstlad har någon sagt, det är inte utan att man börjar tro att det ligger något i det. De här resorna är billiga för reseledaren är bortrationaliserad, chauffören ska klara två roller, och det gjorde vår Joseph galant!

Filmen i bussen om sängkläder av ull, var omöjlig att se i dagsljus, men det gjorde mindre, Niclas som fortsatte på temat, gav oss övernog av info om ullens förträfflighet. Kerstin och Olle som redan provat konceptet, vittnade om hur nöjda de var. Följden blev att Margaretha och Folke följde i samma spår.

Vinprovningen drog ut på tiden, så herrgårdssteken hade fått "hundöron" när den väl kom på bordet! Något försenade letade vi oss fram till Strängnäs Ost, butiken hade ställt fram tre sorters ost som smakprov. Det var bara att skära och låta det vattnas i munnen. Affärerna gick strålande. Nästa anhalt på vår matresa runt Mälaren var Kungsbyn med Bygdens Mat. Billigt var det inte, men kvalitén motsvarade nog priset. Kaffeservering i lokalerna uppskattades, liksom att morsa på grisar m/större, innan de blivit kotletter.

Vi var så nöjda med arrangemanget, att vi samlade in lite slantar som vår chaufför skulle få köpa lite godis åt sig själv för!

Boule-tävling i Kungsträdgården. Vi samlades 14.30 vid Karl XII och precis då slutade värmeböljan och regnet började.

Vi laddade först upp med en välkomstdrink i Ericssontältet, som Bölke ordnat. På grund av regnet fick vi information och instruktioner i restaurangtältet i stället för som planerat på Centrecourt. Första matchen gick under paraply. Därefter fick vi en välförtjänt öl och macka inträngda i Ericssontältet – ungefär som att sitta på flyget och äta. Trångt och trivsamt. Därefter klarade vi mer eller mindre galant match 2-4. Inget av våra lag gick vidare till semifinaler, men alla fick ändå medalj. Nu hade också solen kommit fram, men temperaturen hade sjunkit åtskilligt. Vi avslutade med eftersnack i Ericsson- och restaurangtält. Där konstaterades att vi haft mycket trevligt trots regnet. Hemfärd vid 21-tiden skedde sedan på egen risk.

Picknick i Hågelbyparken. Det minst sagt opålitliga vädret hade begränsat årets deltagarantal till 14. Vi intog vår medhavda matsäck i soligt väder, men sen bytte vädrets makter fot. Vi hann knappt till dansbanan innan skurarna avlöste varandra. Det var bara att fortsätta att dansa under det uppspända taket, ingen uppoffring till Leif Hermanssons dansvänliga musik.

Den 14 sept hade 40 medlemmar hörsammat kallelsen till extra årsmöte för att definitivt fastställa den nya lydelsen av våra stadgar. Det är inte så dramatiskt som det låter. Föreningens säte har fått en allmännare formulering så att den inte påverkas av Ericssons strukturella ändringar. Reglering av hur hedersmedlem utses har införts, text om jäv vid attest har tagits bort, den hanteras i attestinstruktionen. I övrigt endast språkliga ändringar och förtydliganden.

Efter de snabbt avklarade mötesförhandlingarna dansade vi till Wahlén och Segeblad och intog vårt kaffe, som vanligt trivsam stämning.

Industrimuseet Pythagoras och stadsvandring i Norrtälje hade annonserats redan i vårpro- grammet och blev snabbt fulltecknad. Det var en av dessa soliga och varma dagar, som vi fick uppleva hösten 2006.

38 medlemmar reste med SL-buss eller bil till Norrtälje. Vi samlades inne på Pythagoras gård. Där togs vi emot av guiden Erika. Först fick vi höra historien om Pythagoras (start 1898) uppgång, blomstring och flera konkurser och nystarter. Den mest betydande produkten på 1910-talet blev tändkulemotorn, stationära för jordbruket och för framdrivning av fiskebåtar. Dessa exporterades över hela världen. Ett tag på 1930-talet var Pythagoras Norrtäljes största industriföretag med ca 80 anställda.

Efter andra världskriget konkurrerades motorerna ut av elmotorer och dieselmotorer. Efter en del annan tillverkning, upphörde allting 1979. Fabriken blev stående kvar med maskiner och kontor. I början på 1980-talet planerades bostäder på tomten, men byggnaderna räddades kvar och de har sedan dess renoverats och ett industrimuseum har skapats. Efter denna inledning fick vi en demonstration av en tändkulemotor (dunk, dunk, dunk,) som för dagen kördes på rapsolja. Alla oljeprodukter duger.

Därefter fick vi se diverse stora verktygsmaskiner i arbete, kipphyvlar, svarvar mm och hur remriften fungerade. Vi besökte sedan kontoret med inredning och utrustning från 40- 50-talet. Slutligen tittade vi igenom vaktmästarbostaden. Den låg i en separat byggnad och var inredd som en typisk arbetarbostad på 30- 40-talet med täppa och köksträdgård utanför. Där fanns också en liten utställning, som behandlade kvinnornas arbete, från hemarbete till intåg i industrin. Efter denna intressanta tidsresa, återgick vi till nutidens behov och samlades till en god och riklig buffé i den f d smedjan.

Stärkta var vi nu redo att följa guiden Michael Blum, som tog oss på en inte alltför strapatsrik stadsvandring. Även här var det en tidsresa med mycket historia, nu om Norrtäljes utveckling.

Men det var även historier om rospiggarnas kynne, polisväsendet i staden och hur Nils Ferlin stod på händer på balkongräcket hos borgmästaren. En mycket humorfylld guidning, som interfolierades med passande sånger och som blev mycket uppskattad av deltagarna.

Besöket avslutades med att föreningen bjöd på kaffe med bakelse på konditoriet "En liten smula", utnämnt till, "Årets konditori i Sverige 2004". Smaskens!

Dagar i Riga. Riga hade funnits på vår önskelista sen två år, men fallit därför att resevillkoren varit alltför komplexa. 50 anmälda åtta månader i förväg och liknande. Den här hösten hade Jan Gars kommit in i styrelsen, och han sade glatt när ämnet kom upp igen, "Det kan jag ordna, Tallink ordnar resor för 1300". Vi försökte kyla av honom med: Deras uppgift är bara att transportera över vattnet, men han gav sig inte. De kan fixa hotell också, men sen var det slut. Vi skickade Jan till lettiska statens turistbyrå, där kunde de inte så mycket, men gav adressen till Orbis, en liten resebyrå specialiserad på Lettland. Så småningom hade Jan fått ihop ett paket som verkade tilltalande. Vi satte gränsen till 20 deltagare för att resan skulle kunna genomföras. Tillströmningen blev sådan, att en övre gräns måste sättas, 34 var vad hotellet kunde ta emot för tillfället.

Den 24 september avgick Regina Baltica från Värtahamnen med förväntansfulla Seniorer ombord. Båten hade väl inte den standard som vi var vana vid från Ålandsfärjorna, våningssängar och nästan bara ståplats för en på hyttgolvet, men maten var helt OK. Inloppet till Riga, tre mil uppför Daugava var fantastiskt i högsommarvärme, samma led som våra förfäder vikingarna använde till Gårdarike.

Leden är så ny att någon terminal som vi är vana vid inte har hunnit byggas. I stället fick vi ta hissen ner till bildäck, och vänta som i en sardinburk tills bilarna lastats av. Sen samma väg som bilarna upp på kajen där guiden väntade med en Ericsson-skylt i handen. Vi och bagaget stuvades in i bussen för en stadsrundtur (vi måste vänta tre timmar på att få tillgång till hotellrummen). På väg in till Gamla Staden studerade vi mångfaldiga ex på Jugendarkitektur som placerat Riga på världsarvskartan.

Men Gamla Staden med massor av minnen från den "Goda Tiden" då svenskarna var herrar över Riga (1621-1710). Gatorna som tidigare haft stampad lera och sand som ytskikt, fick nu svensk gatsten av den större lite ojämna modellen, ett stort framsteg. Peterskyrkan har fortfarande en minnesplatta som säger att Gustaf II Adolf bevistade en gudstjänst här 1621.

Nu var det dags att inta hotellet, Rigas högsta hus, 27 våningar. Byggt för 25 år sen men helt nyrenoverat, vi hade verkligen tur, mycket fräscha rum och inbjudande frukost varje morron. Restaurangen höll samma klass men den fick vi anlita privat.

Andra dagen hämtades vi med buss för en utflykt till ett område benämnt Lettlands Schweiz, 5 mil norr om Riga. Vid Sigulda tog vi av till en nationalpark med ett gammalt korsriddarslott Turaida. Hela anläggningen fick vi oss till livs av en guide som berättade om, Dainas, lettiska folksånger och sagor om ädla jungfrur som hellre blev halshuggna av förföraren, än förförda.

Tornet i Turaida kunde bestigas via 135 stegs spiraltrappa utan räcken, ett 10-tal oförvägna klarade bedriften.

Kvällens utmaning bestod i att hitta middagsrestaurang i det omfattande utbud som fanns inom räckhåll från hotellet. Sista dagen enskilda återbesök i Gamla Staden för souvenirinköp, studier av byggnader, parker och monument. Vi noterade att vaktposterna vid frihetsmonu- mentet faktiskt rörde på sig efter ett inövat mönster.

Någon lyckans ost hittade också den lunchrestaurang som specialiserat sig på pannkakor !

17.00 lade vi ut för hemfärd, vid samlingen i båtens konferensrum enades vi med glas champagne i handen om, att resan överträffat alla förväntningar.

Ericsson Response är namnet på den organisation som rycker ut vid naturkatastrofer för att snabbt upprätta de teleförbindelser som är nödvändiga för att leda hjälpinsatserna. Onsdagen den 11 okt var ett besök i Kista inplanerat för att få veta hur Ericsson löser detta praktiskt. Allt var bokat redan tidigt under våren, men någon vecka innan den 11/10 fick vi besked om, att Seniorerna inte fick disponera den lokal vi hade bokat. Företaget skulle ha alla tillgängliga lokaler som fanns i Kista så vi stod i princip på bar backe. Efter flera samtal med flera personer, bl a Ulf Nyberg v. president, fick vi löfte om att dom skulle ordna en annan lokal någonstans i Stockholmsområdet. Seniorerna hade ett krav och det var, att det måste finnas möjlighet att få smörgås, öl och kaffe i anslutning till lokalen. Det kom svar, Ericsson hade bokat Ericssonsalen på TN för vår räkning. Alla anmälda fick via telefon information om att vi fått ändrad lokal och matsalen lovade ordna förtäring.

Stig Lindström, som ägnat hela sitt liv åt att åka runt i världen vid katastrofer av olika karaktär kom och gav en intressant information om hur det kan vara när man arbetar med att lindra mänskligt lidande. Många gånger är det med det egna livet som insats. Det är också svårt att kunna genomföra olika arbeten på grund av lagar, olika religioner och massor av bestämmelser. Mycket av arbetet består i att man ska förhandla med myndigheter, militär och organisationer som FN, RK m fl. Detta måste göras mycket diplomatiskt kanske medan människor dör runt omkring. En stor tillgång i arbetet är, att ha kontakter högt upp i länders organisationer, det kan öppna många stängda dörrar. 28 personer var anmälda, 27 personer kom och efter ca 2 tim föredrag avslutade vi med smörgås, öl och kaffe. En lyckad eftermiddag trots att vi inte kom till Kista.

Höstfesten genomfördes av 61 glada, förväntansfulla vänner den 19 oktober. Trots den något längre och krångligare vägen från T-banan vid Telefonplan, till festlokalen tycktes alla vara på glatt humör. Vid mötet med restaurangchefen dagen innan blev vi informerade om, att vi måste flytta festen från "vår" Gröna Matsal till en annan lokal. Detta därför att Ericsson gjort om Gröna Matsalen till en TV-studio för en världsomfattande utsändning av det senaste kvartalsbokslutet. Festen flyttades till den stora matsalen i samma byggnad. Detta medförde förstås problem. Hur ska våra vänner få vetskap om detta? Hur ska de komma dit, huvudingången får inte användas, och det pågår fortfarande ett stort bygge runt omkring. Det var ju helt omöjligt att informera alla om detta. Men det finns inget som heter omöjligt för vår styrelse. Alla hjälptes åt. Några av våra manliga kolleger stod ute vid trafikljusen vid TN, och i nästa hörna, och dirigerade och informerade våra gäster.

Alla kom fram! Där inne väntade en drink och en liten stund vid baren. Lotteriflickorna började sin försäljning och efter en stund gick vi till matsalen. Där väntade mycket vackert dukade bord, dekorerade med olika slags ljus, nyponkvistar, kastanjer, vackert rödgula löv och inte minst fantastiskt vackra cellofanpåsar med något gott i för var och en. På stolarna låg som vanligt våra sånghäften, med sånger om hösten, snapsar, vinet, vänskapen och glädjen. Det var kanske lite trångt för somliga, men vi hade i alla fall lyckats göra så att ingen satt med ryggen mot orkestern, och alla hade någon att samtala med. Maten var mycket god enligt mångas omdöme. Vinet likaså. Serveringen av snapsen fungerade väl och sångerna hördes vida omkring när alla tog i…

Sedan var det dags för dansen, och vilka dansanta medlemmar vi har!! Musiken var varierande och underhållande, från sentimental tango, till rock and roll och pariserpolka. Resultatet blev en härlig stämning på dansgolvet mellan flygande regnbågsfärgade såpbubblor. Dragning förrättades för att hitta vinnarna på entrébiljetterna och vinlotteriet. Vinnarna applåderades varmt av alla. Vid 22.15 började folk sakta lämna festlokalen, och 22.30 spelade orkestern den sista valsen.

Orchidéhuset trodde vi att det skulle bli svårt att locka 20 personer till, besöksavgiften 275:- var hög. Men max-antalet 20 uppnåddes snart. Möteskvällen kom det 17 vilket var bra med tanke på vädret. Den 1 nov överraskades Stockholm av säsongens första snöstorm, hela trafikapparaten blev lamslagen, många tvingades övernatta på hotell. Så drastiskt blev det inte för våra deltagare, alla kom hem.

Vi fick uppleva ett minst sagt entusiastiskt föredrag, för en orkidéodlare är ingen uppoffring för stor. Även om man inte installerar sprinklersystem för att blommorna ska få den rätta djungelfukten, kan man skaffa sig utrustning för i det närmaste arktisk övernattning. Vissa arter ska ha i det närmaste minusgrader nattetid för att känna sig hemma. Som vanligt vattnar vi ihjäl fler än vi torkar ut. Ytterkrukan kan med fördel ersättas av en låda av galvaniserad plåt som beställes hos plåtslagaren.

I bottnen på denna lägger man sen ett lager leca-kulor, för dränering av det överskottsvatten som finns efter blommornas vattendoppning. Lådan placeras på fönsterbrädan så kommer värmen från det underliggande elementet att skapa en bra fuktmiljö!

Mycket annat lärde vi oss denna minnesvärda kväll, och många passade på att utnyttja de rabatterade inköp som erbjöds under kvällen.

Den 8 november, en underbar solig höstdag samlades 29 medlemmar vid Hallwylska Palatset för att se och njuta av det som visas där. Det var mycket att se på alla våningar. Mycket vackra salonger med konst och tjusiga trämöbler. Men det gav inget intryck av prålighet. Huset var ju avsett som bostad åt familjen som bodde där under vinterhalvåret, trots att det redan från början planerades som ett framtida museum. En pensionärsbostad var vad guiden kallade den. Vi hade turen att få en mycket duktig guide, som berättade en del ur familjen Hallwyls livshistoria, om alla samlingar, som katalogiserats noggrant med nummer, inköpstillfälle, plats och användning. Där kunde man se allt från köksutrustning till mycket små ting som t ex en liten rund plåtask med polish i. Alt detta gjordes av grevinnan med tanke på kommande generationer, som skulle kunna besöka hemmet som ett museum.

Avslutningsvis lottade vi ut två små minnessaker, de som hade turen blev glada vinnare.

Efter visningen gick vi (den som så önskade) till kafé MIX, där vi fortsatte vårt trevliga umgänge.

Från greve Wrangel till Lasse Åberg var rubriken på vår utflykt den 16 november. Resans upplägg diskuterades fram per tfn mellan Carina Åberg vid Lasse Åbergs museum och vår reseansvarige. Håbobuss engagerades för transporten, som började vid Telefonplan 09.00.

Även om det inte var så kallt, förföljdes vi större delen av dagen av ett envist duggregn. Särskilt märkbart utanför porten till Skokloster, dit vi kom 10 min för tidigt och guiderna höll tidplanen!

Väl inne fick vi kaffe och smörgås, den smakade dubbelt bra efter väntan på trappan. Slottet som uppfördes under senare delen av 1600-talet, var av minst sagt kungliga dimensioner, särskilt grevens egen våning som var ett snäpp vassare än gästvåningen, avsedd för kungen! Slottet var helt ouppvärmt, det gällde att ha varma ytterkläder. Kylan och ventilationen hade den effekten att takens stuckatur efter 350 år fortfarande var i skick som ny utan underhåll.

Sedan 1967 är byggnaden statens egendom och får ett rejält årligt underhållsbidrag, den används fortfarande vid exklusiv representation.

Vid ankomsten till Lasse Åbergs museum låg vi även nu före tidsschemat och fick vänta på lunchen. Västerbottenlaxen som vi var nyfikna på, motsvarade allas förväntningar. Det samma kan sägas om samlingarna av serieoriginal, de är i flera fall av världsklass.

Trazankojan är kanske det yppersta exemplet på Lasse Åbergs originalitet. Så mycket fantasi trodde jag inte kunde rymmas i ett rum. Kort sagt vi hade en mycket innehållsrik och underhållande dag.

Månadsträffen den 23 startade en halvtimme tidigare för att vi skulle få plats med ett nytt inslag. Vår medlem Christer Malm är ju mycket aktiv i Hägerstens Hembygdsförening, och några av oss visste att han kunde en del om "gamla LM". Nu vet åtminstone 30 till att han har en imponerande kunskap om Ericsson och Telefonplan 1917-1950. De inblickar vi fick ledde till att vi vill veta fortsättningen, den 7 mars 2007 har vi bokat Midsommargården, för att höra och se vad som väntar Telefonplan med omgivningar.

En halvmulen blåsig dag, den 27 november, samlas 17 seniorer förväntansfullt utanför Jakobs kyrkport vid Kungsträdgården. Alla vill komma inomhus så fort som möjligt. Klockan 12 går vi in tillsammans med prästen Monica Regnfors Sjörén. Hon berättar om kyrkans tillblivelse redan på 1300-talet. Det var då ett kapell för sjömän och tillhörde Solna församling, som sträckte sig ända till nuvarande Kungsträdgården. På fjortonhundratalet då kyrkan började byggas fanns en av Stockholms hamnar norr om Kungsträdgården. Därför heter gatan Hamngatan mellan Norrmalmstorg och Sergels torg. Kyrkan revs under Gustav Vasas regering, teglet användes till att förstärka Stockholms innerförsvar. Återuppbyggnaden av kyrkan på-börjades 1582 och pågick i perioder till 1643, då den invigdes av drottning Kristina.

Under de följande århundradena byggs kyrkan till och om. Inredningen, bänkar, läktare, altar-uppsatsen och orgelläktaren byts ut flera gånger, men efter 1937 har inte annat än ommålning-ar ut- och invändigt skett.

Stockholms Modelljärnvägsklubb besökte vi den 4 december på adressen Rosenlundsgatan 54, 2 tr under markplanet, hittade vi klubbens anläggning.500 m räls slingrade sig mellan och under berg, över älvar och kanaler, vid de senare fanns naturligtvis elektriskt öppningsbar bro. Rälsen omfattade även imponerande rangérbangårdar. Hela det uppbyggda landskapet var en fiktion av Bergslagen från 1955. Typfallen finns inte i verkligheten, men verkligheten har stått modell för flera av byggnadsverken. Slussar- vid Hallstahammar i Strömsholms kanal och träkolsladan från Norberg, om än i något krympt format. Gamla Årstabron bildade entréportal till kaffehörnan i anläggningen. Trafiken på anläggningen sker efter verklighetstrogna situationer, sågverket beställer tre öppna vagnar för transport av timmer. Det gäller att hitta vagnarna och föra dem till lämplig rangérbangård för hopkoppling med tågsätt till sågverket. Anläggningen har tidigare varit relästyrd, men är nu datastyrd. Vår Sten Grusell fick hoppa in som tågklarerare, och var hellycklig över extrajobbet!

Mycket finns att köpa från företag och enskilda tillverkare, men egna medlemmar har själva byggt vagnar och lok. För att ge en bild av precisionskraven kan nämnas att ett importerat lok från Japan kostade 23.000:-.

En gång i månaden har man stor trafikkväll då det finns möjlighet att följa trafikflödet med alla funktioner bemannade, jag gissar att några av våra medlemmar återkommer. Barns lek imiterar verkligheten, vuxnas överträffar den!

Den 14, en fin "vår-vinter"-dag var det återigen dags för den årliga julbuffén med god mat, dans, och sång. Inte mindre än 85 personer kom för att njuta av allt detta. Borden var mycket vackert dekorerade med röda dukar och alla möjliga tomtar, änglar, glitter och annat som hör sådan fest till. En drink väntade vid ankomsten och som vanligt lotteriflickorna, som minglade och sålde lotter.

En väldigt innehållsrik silltallrik serverades, och efter denna var det ett mycket rikt smörgåsbord, som bjöd på allt möjligt så ingen skulle gå hem hungrig. Under måltiden ljöd sångerna. Och så kom överraskningen som förgyllde denna kväll. Ett 30-tal barn ur årskurs två från Västberga skola kom som Luciatåg och sjöng för oss, både traditionella och med nyskriven text. Där fanns Lucia med tärnor, tomtar, pepparkaksgubbar o s v.

Efteråt kom det som alla väntade på – dansen. Dansgolvet var välbesökt. Vid 21-tiden avbrott i dansandet för sedvanlig lottdragning, "Julhinkar" och andra nyttigheter fick glada mottagare. Dansen fortsatte så till 22.00.

Sten och Solveig fortsätter att leda boulespelet. Med den begränsade bankapaciteten ser det ju ut som om deltagarantalet var maximerat till 12, men tveka inte att anmäla ditt intresse. Växer antalet intresserade får vi hitta mer bankapacitet.

I övrigt är det mesta positivt, men det är både glädjande och samtidigt lite ledsamt, att många aktiviteter är fulltecknade redan när kansliet öppnar för säsongen. Vi behöver bl a diskutera detta på kommande årsmöte.

***************